Mälardalens åar och älvar är, oavsett storlek, väldigt viktiga för många av våra sötvattensfiskar. I de miljöerna fortplantar sig nämligen en stor del av dem. Några arter fortplantar sig enbart i åar och älvar medan andra föredrar sjöar. Mängden fisk i våra sjöar och vattendrag skulle vara större om fisken kunde röra sig över större områden i vattendragen för sin fortplantning. Bristen på sådana områden där fiskar kan reproducera sig beror främst på att människor under lång tid har använt vattendragen för olika ändamål och t.ex. anlagt dammar. Rensning och rätning av vattendrag samt sjösänkningar är effekter av vårt nyttjande som fått mycket negativa konsekvenser för fisk och övriga vattenlevande organismer. (Svensson 2009) För att Mälaren ska kunna nå god ekologisk status behöver fiskens rörlighet mellan Mälaren och uppströms liggande lekområden förbättras.
Sedan utbyggnaden av den moderna vattenkraftsindustrin tog fart under det tidiga 1900-talet har majoriteten av våra vattendrag förändrats radikalt. Miljön har försämrats för många djur och växter och vattenlevande organismer har inte längre möjlighet att förflytta sig inom vattendrag och till angränsande sjöar och hav. Förflyttningar och vandring mellan olika vattenmiljöer har central betydelse för många vattenlevande djur, i synnerhet de som behöver vandra mellan sötvatten och hav. Exempel på sådana arter som finns i Mälaren är öring och ål. Orsakerna till dessa miljöombyten är främst att de söker bättre förutsättningar för tillväxt, överlevnad eller fortplantning.
Människor har på olika sätt försökt mildra vattenkraftens negativa effekt på djur och natur genom att odla och sätta ut fisk, fastställa minimiflöden (alltså att kraftverken måste släppa en viss mängd vatten i fåran för djurlivets skull) och byggt fiskvägar vid vandringshinder. Behovet för fisk att kunna ta sig neråt i vattendragen har på senare tid börjat belysas men det finns fortfarande tämligen få svenska exempel på nedströmspassager. Det vanligaste sättet för återskapandet av vattnets korridorsfunktion är fortfarande att bygga en konstgjord vandringsväg för fisk, något som framför allt byggs för att fisken ska kunna ta sig uppåt.
En fiskväg är en vattenpassage som går runt eller genom ett vandringshinder för att underlätta fiskens passage. Europas tidigaste fiskvägar började byggas redan för 300 år sedan och sedan dess har de utvecklats och finns idag i flera olika typer. Det finns ett flertal tekniska lösningar för fiskvägar som exempelvis motströms- och slitsrännor, trappor, hissar och slussar. Vanligtvis är dessa konstruktioner byggda i trä eller i betong och i första hand anpassade för uppströms passage för den kommersiellt intressanta laxen. Lax är jämförelsevis mycket duktig på att simma uppför strida strömmar och att hoppa uppför höga fall. Det innebär att fiskvägar som byggts för lax sällan går att passera för andra arter som karp, mört och braxen. Det finns fiskvägar som är lämpade även för andra arter men de är mer ovanliga. De senaste årtiondena har vikten av att konstruera fiskpassager för andra arter än lax lyfts fram och vi behöver fokusera på alla fiskarter och vattenlevande organismer i olika livsstadier när en passage konstrueras. Ett exempel på en sådan lösning är de konstruerade biflöden som löper runt vandringshindret. De utformas för att efterlikna ett naturligt vattendrag med bottensubstrat, vattenrörelser, en lämplig lutning av fåran o.s.v. Denna typ av vandringsväg kan de flesta organismer använda sig av.
Fiskväg i Uppsala (Losardo 2007)
Förutom att fiskpassager behöver prioriteras vid Mälarens vandringshinder behöver vi alltså säkerställa att alla de arter som har behov av att vandra kan ta sig fram i de passager vi bygger. Vi behöver också se till att dessa arter kan ta sig nedströms igen. De fiskvägar som redan finns är sällan utvärderade och deras funktion behöver ses över så att de fungerar som det var tänkt när de byggdes.