Om du färdas genom Mälardalen kan du se hur människan nyttjat och format landskapet. Allt från bergshanteringens landskap eller jord- och skogsbruk till de kraftigt växande urbana områdena är mänskligt skapade landskap. De odlade arealerna omfattar ca 25 % av Mälardalens markyta vilket är ovanligt mycket i Sverige.

Mälardalen är känd för sin rika mängd fornlämningar. Lämningar från stenåldern och järnåldern förekommer i alla fyra Mälarlandskap, men det är järnåldern som dominerar eftersom så lite av området fanns ovanför vattenytan under stenåldern. Här finns 9 400 gravfält, vilket är dubbelt så många som Västergötland, Östergötland och Småland har tillsammans.

Gravfält vid Birka (Baer 2009)

Ett antal fornborgar finns också bevarade kring Mälaren. De flesta har uppförts under äldre järnålder och majoriteten ligger i områdets östra del vilket hänger samman med ett överflöd av lämpliga borgberg i spricklandskapet här. Vissa av borgarna visar spår av husgrunder och tecken på permanenta bosättningar även om det huvudsakliga syftet var som försvar.

Fornborg vid Grundby sand (Alpstedt, Flickr 2013)

Mälardalen undergick en kraftig befolkningsökning under yngre järnålder och tidig medeltid. Landhöjningen var en gynnsam faktor genom att den gav ny odlingsmark på gammal sjöbotten. Vattnet knöt också människorna samman genom att den vidsträckta havsvik, som senare skulle bli Östersjön, sträckte sig långt in i landet. De flesta transporterna, för både människor och varor, skedde över vatten.

Från mitten av 1200-talet avsnördes sedan Mälaren från havet vilket innebar att den makt och den ekonomi som tidigare samlats kring åmynningarna försköts till andra områden. Stockholm övertog dåtidens välutvecklade handel med hela Östersjöområdet. Sedan dess har många byar flyttat medan andra blivit kvar och på så sätt hamnat en bit från Mälarens strand. När människor bosatte sig vid det som idag är Uppsala, Eskilstuna och Enköping låg platserna direkt vid vattnet i stället för som idag, några kilometer inåt land.

Under medeltiden började Sverige få en centralmakt. En feodal maktstruktur utvecklades för markägande och regler för arv av jord sammanställdes i de medeltida landskapslagarna. Det har antagits att dessa ledde till en något dämpad befolkningsutveckling här jämfört med övriga landet. Genom att se närmare på gamla lagtexter framträder att Östsverige fick en patriarkalt uppbyggd jordbrukarklass, från bönder till herremän, som baserades på förstfödslorätt.
Från senare delen av medeltiden satte gruvhanteringen fart och fick stor kommersiell betydelse för hela området. Kring 1500-talet växte en verklig centralmakt fram med säte i Stockholm. Under 1600-talet och stormaktstiden förstärktes staden ytterligare genom sina funktioner för Östersjöns administration för att fortsätta att växa genom industrialisering och nutida folkökningar.